It slowly but surely fades away

Usch och fy, borde verkligen stannat hemma ikväll! Men som alltid var det ändå värt att gå ut på något vänster..
Åt en mysig middag hos Chanette innan Linda och William hämtade upp oss i min drömbil, grät lite blod i smyg för att den inte är min. Fick skjuts till Woken där det blev ett par öl med Kimmie och hans kompisar, har saknat den gammla skatan. Efter Wokhouse kände jag mig hyffsat skrotig plus att jag frös som ett svin så jag åkte hem. Nu är jag nöjd och glad ensam i min säng med en macka och ett glas oboy, det är inte alltid så dumt att bara var själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0