this ain't the way that love is supposed to go.

I två och ett halvt år har du varit min och jag din. Jag har inte bara sett dig som min pojkvän utan också som en av mina bästa vänner.. Jag trodde inte att det skulle vara såhär svårt att släppa taget, men det är det. Jag har inte varit mig själv dom två senaste dagarna. Jag kan inte vara ensam, vill inte ha sällskap, kan inte inte sitta still, orkar inte röra på mig, kan inte sova, orkar inte vara vaken..

Jag vet att det blir bra, det blir det alltid. Men när?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0